THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

2009-07-28

Milian

Många undrar vad som egentligen "hände" med Milian, jag har inte orkat tänka på de, försökt förträngt allt, men ibland kommer saker ikapp en och man måste bearbeta. man måste bearbeta saker för att bli starkare å gå vidare, ska inte stoppa huvudet i sanden, och låtsas som ingenting!
Anledningen te att jag delvis vågar tänka tebax e väl för att jag ser att han är en "frisk" (de vet vi inte fullt ut ännu) och glad liten kille.
--------------------
2 April (grv. vecka 38) hade vi fått tid på spec MVC för igångsättnings bedömning. dom gjorde ultraljud (tillväxt UL), de va ungefär som veckan innan sa hon (4500g) sen blev de CTG kruva ungefär 1 timme, och bebis (Milian då :)) mådde bra. efter de kom den HEMSKA läkaren in (läkaren som jag inte alls haft nåt förtroende för alls under hela graviditeten, som inte ens förstod svenka, kunde inte svara på en ända av mina frågor, för han FATTADE INTE!) han kollade om livmodern va mogen (för att kunna sätta igång en förlossning), men de va den inte. Men han la ändå gel (för att sätta igång) för att han hade väl oxå förstått att nåt måste hända nu. men han sa att de kunde ta några dygn med värkar om jag hade otur eftersom de inte va moget. jaja då fick jag väl ta de då. va bara att förbereda sig på ett långt helvete tänkte ja. när han la gelen va kl 11.00 den 2 April. runt 15.00-16.00 startade mina värkar lite smått. vi åkte iväg för att Andreas skulle käka middag (jag hade fått på sjukhuset) kl 17.30 va mina värkar hemska (tydligen kan man få kraftigare värkar när man bli igångsatt :S). vid 20.30 höll jag på att dö rent utsagt, så la mig i badet för att lindra lite, och de va grymt skönt (visst kändes de, men inte lika), Andreas masserade mig o fanns med hela tiden (ett grymt stöd). Låg i badet i en timme ungefär. när jag precis hade kommit tebax te förlossningssalen gick vattnet och helvetet bröt lös. (tyckte felicias förlossning kändes, men va fan va den mot för denna!!!) använde lustgasen, men hjälpte den?? kanske lite, men jag pratade tydligen mest massa tok. enligt mig just då "kroppen känner smärta, men hjärnan dansar disco" de kanske va så ;P Andreas tyckte de va roligt iaf, kul att man kan få nån att skratta i ett sånt läge, de ska tydligen va kul att föda barn :P. kl 23.30 satte dom en EDA på mig, och jag har ALDRIG förr mått så jävla bra! men de varade ju tyvärr inte så himla länge för 01.30 satte krystvärkarna igång... och min lilla prins ville ut, men hur fan gick de då?? åt helvete helt! värkarna avtog mer o mer hela tiden, fick värkstimulerande dropp, och de plusade dom på hur mycket som hellst. vid de laget va jag helt jävla fucked up i både kropp o själ. hjärtfrekvensen sjönk på min älskade lilla Milian, och de blev rätt panik. fram slet dom sugklocka och de tisslade o tasslades (typiskt läkar jävlar, tror dom inte att man ser att de är illa??) läkarn försökte dra ut honom med sugklocka.. men hur värdelös va han då?? 4-5 ggr försökte han,men tappade greppet o de ena med de tredje.... URAKUT KEJSARSNITT, vart låg de på skalan för åtgärder??? :S te slut kom huvudet ut iaf, men där satt han helt livlös utan syre. vet inte hur länge han satt där, (kändes som en evighet) Ont som fan gjorde de iaf och jag kommer ihåg att jag skrek "slit ut honom" men de gick inte för vi MÅSTE VÄNTA PÅ EN VÄRK!! men dom kom adrig, dom va som bortblåst. och han MÅSTA ju ut!! dom låg 2 st på min mage o försökte pressa ut honom medans läkarn drog honom i huvudet. SMÄRTA?? Ja de kändes :S te slut kom han iaf ut, helt blå o livlös :( Min älskade efterlängtade son! dom sprang i väg med honom te akutrummet (andreas följde med), där låg jag inna på förlossningssalen o jag har nog aldrig i hela mitt liv tänkt så mycket på så kort tid. jag intalade mig själv att de skulle gå bra, att han snart skulle komma tebax te mig. men klockan tickade (svårt att låta bli att titta på tiden när man har en enorm klocka på väggen framför sig) när de hade gått 30 minuter utan ett ljud sjönk mitt hopp ner på noll.. "min son e död :(" jag frågade barnmorskan flera ggr om hon kunde gå och titta vad som hände, om han levde, men hon sa bara "dom kommer snart", "jag måste plocka ihop här".. men är du störd kärringjävel!!! tror hon att jag brydde mig mycket om att hon skulle plocka ihop eller?? så arg,ledsen och förtvivlad jag va då kommer jag nog aldrig mer bli i hela mitt liv! efter 40 minuter kom Andreas tebax, UTAN MILIAN!?!?! Han berättade för mig att dom hade satt respirator på honom för att han inte andades och skjutsat upp honom på Neo. Han lever, men hur mycker mer än så e de?? :S läkaren kom in te oss och sa att dom pratade om att skicka honom te uppsala. men sen sa han inget mer. 3 timmar satt vi inne på förlossningsalen innan vi fick åka upp på Neo o träffa våran son. 3 TIMMAR?!?!? dom kom in med den där fina "grattis du har fått barn brickan" med mackor o sånt... Tack men nej tack! kände ju verkligen för att äta då, NEJ! när vi skulle åka upp tyckte dom att jag skulle lägga mig så dom skulle skjutsa upp mig i sängen... men nej sa jag ge mig en rullstol fort!! jag ska upp o träffa min son! inge jävla joll. ont hade jag, men att tänka på mig själv då va rätt långt borta. att komma upp och se Milian som vi såg honom då e nog den värsta syn jag nånsin sett :( jag har aldrig och då menar jag aldrig gråtit så mycket o känt mig så liten, så handfallen! att inte kunna göra nånting! att inte få hålla sin nyfödda lilla bebis :( han såg död ut när vi kom upp, alla maskiner, all personal som stod där, försökte sätta nålar på honom. han va som en liten nåldyna. nålar, slangar o apparater överallt! vi fick veta att dom väntade på ambulans helikoptern från Uppsala. för han skulle ner dit o få en så kallad kylbehandling (dom kylen ner kroppen te en tempratur på 33-34 grader för att låta hjärnan villa för att kunna repareras bättre). ungefär kl 7 kom dom iaf, och jag tror att både jag och Andreas kände en enorm lättnad över att ha dom där. johan (läkarn) började genast arbeta, han satt en kateter i naveln på milian för att dom skulle kunna ta prover där (istället för att sätta nålar på honom) sen kopplade dom om alla maskiner te sina som dom skulle ha te kuvösen som han skulle fraktas i te uppsala (han låg inte i kuvös annars). sköterskan som va med pratade massor med oss, tog uppgifter om oss, telefon nr o sånt, för dom skulle ringa när dom va framme. sen for dom iväg. och vi då?? Jag o Andreas?? vi skyndade oss ner te förlossningen igen, jag skyndade mig in i duschen. bet ihop för att inte svimma. (man förlorar en hel del blod under en förlossning) dom tyckte vi skulle fika, men vi kände att vi inte hade tid.. men vi måsta de tydligen, kastade i oss lite, men de stod upp te halsen. packade ihop o drog illa kvickt. hem och kastade ner lite kläder... men vad packar med med sig när man inte vet hur länge man ska va borta?? de viktigaste va kameran o laddaren. hem te Anna-Karin o hämta grejer, och när jag såg henne brast allt igen :( kommer ihåg att jag sa te henne "Han kommer väl hem igen!!" Usch bara jag tänker tebax på detta rinner tårarna. men de är bearbetning! ofta när jag sluter ögonen ser jag min lilla prins liggandes där så som han va då :( hemska tanke!!
Detta blev ett långt inlägg. orkar inte mer nu, tar från sjukhuset o de nån annan gång.
---------------------------------
Min prins e iaf född
den 3 April 02.44
5195 gram
56 cm lång
----------------------
efter en helvetes graviditet o förlossning
ska ta historien om graviditeten och nån dag oxå, början där allt gick fel!

1 Tyck till:

Emma sa...

Gumman då! Visst förstod jag att det var nå liknande ni varit med om, men att läsa igenom allt och sätta sig in i din situation får mig att gråta. Kan inte förstå hur ont och jobbigt det måste ha varit för er, men såklart kan jag tänka mig... USCH! Vilken tur att Milian lever och att allt är så bra som det är med honom. Kunde ju varit värre! Styrkekramar från mig till er! <3